Utan blogg försmäktar jag...
Nej, utan snus och mat försmäktar jag på en öde ö !
Länge leve pippelotta eualia krusmynta långstrump. fan nu glömde jag säkert hälften av namnen och stavade nog det mesta fel med för den delen.
Det har saknats att blogg lite grand. Inte så värst mycket men lite i alla fall. Om två månader förlorar jag mina små pälsbollar. Det skär i hjärtat att tänka på det, de äm *mina*. Men jag kan inte ha dem kvar. Livet är inte rättvist emellanåt. Ångrar inte en minut att jag tog mig ann de små liven men det gör ont, det är inte kul att inte kunna ge dem ett hem livet ut. Mina små vilddjur de kommer alltid leva hos mig, vilket fantastiskt halvår det har varit hitills med dem. Åh vad jag ska sakna små galopperande kisse tassar över golvet, dunsarna när de rusar över soffan, högtalare och fönsterbrädan. Ljudet av små klor som förtvivlat försöker klamra sig fast vid fönsterbrädan och slutligen dunsen när en klumpig liten kisse ramlar ner där ifrån. Kurrandet om morgonen när de tre säger godmorgon till varandra, gnuggar huvuden och kelar.
Det är tungt. Men sånt är livet. Sådana underbara små varelser är garanterade att få ett bra liv. Hos en bra människa, någongång i framtiden. Den rätta människan ska bara dyka upp och hitta dem. Jag försöker hålla modet uppe och inte förtvivla allt för mycket. Kan man sakna något som inte lämnat mig ännu ?
Nästa månad firar vi ett- och tvåårskalas. Eller nej det är ju den här månaden. Då ska jag hitta på något extra gott åt de små och mamma katt. De har blivit stora kissar nu, alla tre.
Länge leve pippelotta eualia krusmynta långstrump. fan nu glömde jag säkert hälften av namnen och stavade nog det mesta fel med för den delen.
Det har saknats att blogg lite grand. Inte så värst mycket men lite i alla fall. Om två månader förlorar jag mina små pälsbollar. Det skär i hjärtat att tänka på det, de äm *mina*. Men jag kan inte ha dem kvar. Livet är inte rättvist emellanåt. Ångrar inte en minut att jag tog mig ann de små liven men det gör ont, det är inte kul att inte kunna ge dem ett hem livet ut. Mina små vilddjur de kommer alltid leva hos mig, vilket fantastiskt halvår det har varit hitills med dem. Åh vad jag ska sakna små galopperande kisse tassar över golvet, dunsarna när de rusar över soffan, högtalare och fönsterbrädan. Ljudet av små klor som förtvivlat försöker klamra sig fast vid fönsterbrädan och slutligen dunsen när en klumpig liten kisse ramlar ner där ifrån. Kurrandet om morgonen när de tre säger godmorgon till varandra, gnuggar huvuden och kelar.
Det är tungt. Men sånt är livet. Sådana underbara små varelser är garanterade att få ett bra liv. Hos en bra människa, någongång i framtiden. Den rätta människan ska bara dyka upp och hitta dem. Jag försöker hålla modet uppe och inte förtvivla allt för mycket. Kan man sakna något som inte lämnat mig ännu ?
Nästa månad firar vi ett- och tvåårskalas. Eller nej det är ju den här månaden. Då ska jag hitta på något extra gott åt de små och mamma katt. De har blivit stora kissar nu, alla tre.
Kommentarer
Trackback
