det ljuva livet
Vissa dagar är som en söt, söt karamell jag aldrig vill ska ta slut. Jag vill njuta, känna dess sötma och energin den ger mig. Vill inte, kan inte släppa taget om den..
Kanske borde jag sagt vissa veckor. För den vecka som varit, den vecka som är, har lugnt varit den bästa på en väldigt, väldigt lång tid. Jag har haft tur, en sådan enorm jävla tur som petat på rätt människa vid rätt tidpunkt. Ut ur det kom något jag aldrig kunnat vänta mig. Jag var ute efter en sak men överumplades med en annan. Det är så verkligt, det är så nu. Nästa vecka smäller det. Veckan efter det får vi se om jag var bra nog. Om jag höll förväntningarna som lagts på mina axlar.
Det känns så simpelt. På ett vis. Piece of cake, och det är det nog med. Bara jag får med allt, behåller fokus och inte irrar in på en massa sidospår. Tur att det är efter deadline på alla universitetsgrejer... fast nästa helg blir körig, deadline 18e och sedan 19e universitetsinlämning utav litteraturuppgiften...och för att göra det hela än mer spännande ... tenta 23e. Det här är livet. JMG har fått mig att leva igen. Jag behöver deadlines, jag behöver press, mål, spänning.
Jag tvivlar inte på mig själv, eller ja, jag tvivlar inte på min egen förmåga - för som det lilla blå loket så vet jag att jag kan. Jag kan mer än bara kan, jag kan göra allt helt jävla utmärkt. Jag måste bara förstå vad jag ska göra. Vet jag och förstår jag så kommer orden av sig själva .. de flödar i en aldrig sinande ström och fyller den vita sidan i word.dokumentet med sitt svarta bläck.
Ord.. jag är fylld av dem. Jag är född för att skriva. Det finns inget annat i min värld.
Världen ligger för mina fötter, jag är redo och ändå har jag tre år kvar. 117 veckor, innan jag är färdig. Det är ingenting. Snart är jag där ute, bland er. Redan är jag en av er, om än trevandes och försiktigt utforskandes erat fält.. så är jag en av er.
Kanske borde jag sagt vissa veckor. För den vecka som varit, den vecka som är, har lugnt varit den bästa på en väldigt, väldigt lång tid. Jag har haft tur, en sådan enorm jävla tur som petat på rätt människa vid rätt tidpunkt. Ut ur det kom något jag aldrig kunnat vänta mig. Jag var ute efter en sak men överumplades med en annan. Det är så verkligt, det är så nu. Nästa vecka smäller det. Veckan efter det får vi se om jag var bra nog. Om jag höll förväntningarna som lagts på mina axlar.
Det känns så simpelt. På ett vis. Piece of cake, och det är det nog med. Bara jag får med allt, behåller fokus och inte irrar in på en massa sidospår. Tur att det är efter deadline på alla universitetsgrejer... fast nästa helg blir körig, deadline 18e och sedan 19e universitetsinlämning utav litteraturuppgiften...och för att göra det hela än mer spännande ... tenta 23e. Det här är livet. JMG har fått mig att leva igen. Jag behöver deadlines, jag behöver press, mål, spänning.
Jag tvivlar inte på mig själv, eller ja, jag tvivlar inte på min egen förmåga - för som det lilla blå loket så vet jag att jag kan. Jag kan mer än bara kan, jag kan göra allt helt jävla utmärkt. Jag måste bara förstå vad jag ska göra. Vet jag och förstår jag så kommer orden av sig själva .. de flödar i en aldrig sinande ström och fyller den vita sidan i word.dokumentet med sitt svarta bläck.
Ord.. jag är fylld av dem. Jag är född för att skriva. Det finns inget annat i min värld.
Världen ligger för mina fötter, jag är redo och ändå har jag tre år kvar. 117 veckor, innan jag är färdig. Det är ingenting. Snart är jag där ute, bland er. Redan är jag en av er, om än trevandes och försiktigt utforskandes erat fält.. så är jag en av er.
Kommentarer
Trackback
