När sömnen vägrar infinna sig
Kommer man på de märkligaste tankar.
Igår natt kunde jag omöjligen somna, det gick inte. Sömnen strejkade och ville inte vara med. Häpp, tänkte jag och vred och vände på mig i sängen. Han med att stressa upp mig lite över hur personportättet som ska in 29e februari ska klaras av. Intervjuobjektet befinner sig i Örebro och ska träffas tidig förmiddag 28e. Deadline är 14:00 29e. Ska jag åka med det tiiidiga morgon tåget 28e, intervjua, hem till föräldrarna och skriva och ta tidiga tåget hem 29e? Eller är det bättre att åka hem direkt efter intervjun och ha hela förmiddagen 29e att skriva på?
Argh. Sedan kom jag in på detta med etik och moral, värderingar och principer. Min slutsast var, om än annorlunda formulerat. Att alla ruckar på dessa, på ett eller annat vis. Detta är inte Miss Universum och vi tror inte att vi ska kunna rädda världen. Världen är bortom räddning. Och vems fel är det? Jomenvisst, vårt givetvis.
Vi drömmer rosa fluffiga drömmar om världsfred och att göra skillnad. Men i slutändan står du där i nio fall av tio och finner att du måste sälja dig själv. Tumma på dina ideal, ge vika. Böja dig för att klara dig. Överleva. Survival of the fittest. Den som anpassar sig bäst är den som klarar sig längst.
Jag har en hel den principer, starka moraliska och etiska värderingar. Men jag är en sådan realist att jag inser att jag kommer få lägga vissa åt sidan, för att inte ätas levande av alla dessa hajar och andra rovdjur där ute i världen.
Det är sött att vara idealist. Gulligt. riktigt sådär så man vill nypa i kinden och prata bebisspråk för det är ju så puttinuttigtgulligtsockersliskigtsött! Jag är idealistisk, jo. Men en realistisk sådan.
Inatt var det svårt att somna. Jag har inte hittat off-switchen till huvudet ännu, tvivlar på att jag någonsin kommer att göra det heller. Nåja.
03:30 - där ikring. Grannarna spelar musik. Yay. Ligger och svär för mig själv och undrar om jag ska klä på mig och sticka ut huvvet i korridoren och skälla på dem. Ligger dock kvar.
05:58. Grannen spelar gitarr. Han är inte särskilt duktig. Svär ytterligare och funderar på att vira täcket om mig och sticka ut huvudet genom dörren och informera om att vissa försöker sova. Ligger kvar och gnisslar tänder. Snart slutar han som tur är.
Funderar över x-antal formuleringar att skriva på en lapp att lägga i deras kök. Det är omöjligt för mig att avgöra just vem av dem det var, så en lapp kändes som bästa alternativet. Ger snart upp tanken, efter flertalet mer eller mindre agressiva formuleringar. Tur att jag inte skrev ner dem, hade vart slöseri med papper och naturens resurser ska vi ju ta till vara på.
Igår natt kunde jag omöjligen somna, det gick inte. Sömnen strejkade och ville inte vara med. Häpp, tänkte jag och vred och vände på mig i sängen. Han med att stressa upp mig lite över hur personportättet som ska in 29e februari ska klaras av. Intervjuobjektet befinner sig i Örebro och ska träffas tidig förmiddag 28e. Deadline är 14:00 29e. Ska jag åka med det tiiidiga morgon tåget 28e, intervjua, hem till föräldrarna och skriva och ta tidiga tåget hem 29e? Eller är det bättre att åka hem direkt efter intervjun och ha hela förmiddagen 29e att skriva på?
Argh. Sedan kom jag in på detta med etik och moral, värderingar och principer. Min slutsast var, om än annorlunda formulerat. Att alla ruckar på dessa, på ett eller annat vis. Detta är inte Miss Universum och vi tror inte att vi ska kunna rädda världen. Världen är bortom räddning. Och vems fel är det? Jomenvisst, vårt givetvis.
Vi drömmer rosa fluffiga drömmar om världsfred och att göra skillnad. Men i slutändan står du där i nio fall av tio och finner att du måste sälja dig själv. Tumma på dina ideal, ge vika. Böja dig för att klara dig. Överleva. Survival of the fittest. Den som anpassar sig bäst är den som klarar sig längst.
Jag har en hel den principer, starka moraliska och etiska värderingar. Men jag är en sådan realist att jag inser att jag kommer få lägga vissa åt sidan, för att inte ätas levande av alla dessa hajar och andra rovdjur där ute i världen.
Det är sött att vara idealist. Gulligt. riktigt sådär så man vill nypa i kinden och prata bebisspråk för det är ju så puttinuttigtgulligtsockersliskigtsött! Jag är idealistisk, jo. Men en realistisk sådan.
Inatt var det svårt att somna. Jag har inte hittat off-switchen till huvudet ännu, tvivlar på att jag någonsin kommer att göra det heller. Nåja.
03:30 - där ikring. Grannarna spelar musik. Yay. Ligger och svär för mig själv och undrar om jag ska klä på mig och sticka ut huvvet i korridoren och skälla på dem. Ligger dock kvar.
05:58. Grannen spelar gitarr. Han är inte särskilt duktig. Svär ytterligare och funderar på att vira täcket om mig och sticka ut huvudet genom dörren och informera om att vissa försöker sova. Ligger kvar och gnisslar tänder. Snart slutar han som tur är.
Funderar över x-antal formuleringar att skriva på en lapp att lägga i deras kök. Det är omöjligt för mig att avgöra just vem av dem det var, så en lapp kändes som bästa alternativet. Ger snart upp tanken, efter flertalet mer eller mindre agressiva formuleringar. Tur att jag inte skrev ner dem, hade vart slöseri med papper och naturens resurser ska vi ju ta till vara på.
Kommentarer
Trackback
