The diving bell and the butterfly
Såg jag igår kväll.
En film om en man som plötsligt finner sig i en sjukhussäng oförmögen att röra sig eller tala. Hans enda medel för kommunikation blir genom en eller två blinkningar i det enda av hans fungerande ögonlock...
Det hade kunnat varit en grymt tung och deprimerande historia om en människa utan livsglädje eller vilja att leva... men istället visade det sig vara en fantastisk berättelse fylld av härlig sarkasm och underbar självironi. Det är en verklighets baserad histria som vi nog alla hört talas om... Mannen som är fånge i sin egen kropp och dikterade en roman genom ögonlockets blinkningar... vackert och samtidigt så hjärtskärande grymt.
Manuset är brilliant och filmen fantastiskt välgjord. Symbolerna och liknelserna duggar tätt och det är en fröjd för både öga och sinne. Jag småskrattade för det mesta filmen igenom, förutom just en scen där tårarna strömmade upp och fyllde mina ögon innan de sakta rullade ner för mina kinder. Den scenen gjorde ont, jag kände all den förtvivlan den ville förmedla och just i den stunden kände jag mig helt miserabel. Det dröjde dock inte länge innan jag återigen drog på smilbanden åt någon fyndig kommentar eller ordlek.
Kanske känns det igen så mycket mer då jag arbetat med människor i nästan samma situation. Äldre som inte kan annat än röra armen lite upp och ner, inte klarar av att prata annat än att grymta och ser på dig med panik i blicken när det trugas med kaffekoppen. "Ska du inte ha lite mer kaffe, det tycker du ju så mycket om" ... Vad visste vi om det annat än vad anhöriga berättat? Där satt den stackars mannen fången i sin rullstol fullständigt utlämnad till oss utan någon som helst möjlighet att protestera eller ta sig där ifrån.
Ni som tänkt avstå från att se The Diving Bell... tänk om, den är väl värd tiden och ni kommer inte att ångra er.
En film om en man som plötsligt finner sig i en sjukhussäng oförmögen att röra sig eller tala. Hans enda medel för kommunikation blir genom en eller två blinkningar i det enda av hans fungerande ögonlock...
Det hade kunnat varit en grymt tung och deprimerande historia om en människa utan livsglädje eller vilja att leva... men istället visade det sig vara en fantastisk berättelse fylld av härlig sarkasm och underbar självironi. Det är en verklighets baserad histria som vi nog alla hört talas om... Mannen som är fånge i sin egen kropp och dikterade en roman genom ögonlockets blinkningar... vackert och samtidigt så hjärtskärande grymt.
Manuset är brilliant och filmen fantastiskt välgjord. Symbolerna och liknelserna duggar tätt och det är en fröjd för både öga och sinne. Jag småskrattade för det mesta filmen igenom, förutom just en scen där tårarna strömmade upp och fyllde mina ögon innan de sakta rullade ner för mina kinder. Den scenen gjorde ont, jag kände all den förtvivlan den ville förmedla och just i den stunden kände jag mig helt miserabel. Det dröjde dock inte länge innan jag återigen drog på smilbanden åt någon fyndig kommentar eller ordlek.
Kanske känns det igen så mycket mer då jag arbetat med människor i nästan samma situation. Äldre som inte kan annat än röra armen lite upp och ner, inte klarar av att prata annat än att grymta och ser på dig med panik i blicken när det trugas med kaffekoppen. "Ska du inte ha lite mer kaffe, det tycker du ju så mycket om" ... Vad visste vi om det annat än vad anhöriga berättat? Där satt den stackars mannen fången i sin rullstol fullständigt utlämnad till oss utan någon som helst möjlighet att protestera eller ta sig där ifrån.
Ni som tänkt avstå från att se The Diving Bell... tänk om, den är väl värd tiden och ni kommer inte att ångra er.
Kommentarer
Trackback
