movienerd

Såg jag igår kväll.

En film om en man som plötsligt finner sig i en sjukhussäng oförmögen att röra sig eller tala. Hans enda medel för kommunikation blir genom en eller två blinkningar i det enda av hans fungerande ögonlock...

Det hade kunnat varit en grymt tung och deprimerande historia om en människa utan livsglädje eller vilja att leva... men istället visade det sig vara en fantastisk berättelse fylld av härlig sarkasm och underbar självironi. Det är en verklighets baserad histria som vi nog alla hört talas om... Mannen som är fånge i sin egen kropp och dikterade en roman genom ögonlockets blinkningar... vackert och samtidigt så hjärtskärande grymt.

Manuset är brilliant och filmen fantastiskt välgjord. Symbolerna och liknelserna duggar tätt och det är en fröjd för både öga och sinne. Jag småskrattade för det mesta filmen igenom, förutom just en scen där tårarna strömmade upp och fyllde mina ögon innan de sakta rullade ner för mina kinder. Den scenen gjorde ont, jag kände all den förtvivlan den ville förmedla och just i den stunden kände jag mig helt miserabel. Det dröjde dock inte länge innan jag återigen drog på smilbanden åt någon fyndig kommentar eller ordlek.

Kanske känns det igen så mycket mer då jag arbetat med människor i nästan samma situation. Äldre som inte kan annat än röra armen lite upp och ner, inte klarar av att prata annat än att grymta och ser på dig med panik i blicken när det trugas med kaffekoppen. "Ska du inte ha lite mer kaffe, det tycker du ju så mycket om" ... Vad visste vi om det annat än vad anhöriga berättat? Där satt den stackars mannen fången i sin rullstol fullständigt utlämnad till oss utan någon som helst möjlighet att protestera eller ta sig där ifrån.

Ni som tänkt avstå från att se The Diving Bell... tänk om, den är väl värd tiden och ni kommer inte att ångra er.

I går kväll såg jag en läskig och sorglig film. Ils. - Them. Verklighetbaserad vilket gör den tragisk och hemsk.

Jag brukar inte reagera nämnvärt efter att jag sett läskiga filmer men igår natt hände något mycket märkligt. Jag stängde av datorn, slängde in mobilen i min säng och stängde sovrummsdörren - inga katter där inne. Sen matade jag kissarna och fixade lådan, stängde av tvn och släckte..Borstade tänderna och allt sånt..

Öppnar sovrummsdörren för att gå och lägga mig och rummet är bäcksvart! (har ni sett Ils förstår ni hur jag reagerade på detta) Alldelles innan hade lampan lyst upp rummet med sitt varma gosiga sken men nu var det mörker och kyla som mötte mig. Trevade mig försiktigt fram till sängen och letade rätt på mobilen och satte på dess lampa - ett spöklikt vitt sken lös upp rummet som kändes om än ännu läskigare. Konstaterade att glödlampan gått så böt den och rummet badade i ljus igen. Men givetvis - detta sammanträffande efter att ha sett den filmen - var jag tvungen att kika under sängen, bakom gardinerna och i garderoben och konstatera att allt var som vanligt innan jag kunde krypa ner i sängen och somna.

Kusligt !

Tim Burton och Johnny Depp jobbar ihop igen.

Denna gången i en väldigt mörk musikal. Platsen är London, Benjamin Barker deporteras och förlorar fru och dotter. När Barker så i filmens början återvänder till London, tar han sig aliaset Sweeny Todd. Den tidigare så levnadsglade och naive Barker är nu lika svart som staden omkring honom. Sweeny Todd återvänder till huset, till våningen där han levt lycklig med sin vackra fru. Där bekantar han sig med den nuvarande boenden - Miss Lovett. Miss Lovett driver en Pie-shopp, med få kunder. Sweeny vässar återigen sina rakknivar: "At last! My arm is complete again!". Hämnden mot dommaren, som förstört hans liv och tagit fru och dotter ifrån honom, är vad som driver Sweeny frammåt. Miss Lovett, verkar vilja hjälpa - hon finns där och håller barberaren tillbaka när han vill kasta sig huvudstupa fram. Hon stödjer, uppmuntrar och vägleder... Men ljuger om en viktig detalj...

Allt eftersom handligen fortskrider blir den mörka berättelsen allt mörkare och dystrare.. Sweey Todd får veta att dommaren håller hans dotter fånge, med planer att gifta sig med henne. Ett efter annat rullar huvudena och snart installeras en stor köttkvarn i källaren för att ta tillvara på allt kött..

Som sagt, det är en väldigt mörk film. Jag bara älskar sceneriet! Men, den hade kunnat vara mycket bättre om de hade använt dialog istället för sång 90% av gångerna. Till skillnad från Across the Universe är denna mer av en traditionell musikal. Jag är inte så mycket för musikaler ska erkännas, men likväl så är det en bra film. Ses gärna en regnig mörk, ruskig dag - för att förhöja känslan ytterligare!

We Own the Night är regisserad och skriven av James Gray.
Denna film porträtterar en familj där de två sönerna hamnat på varsin sida av lagen. Den ena som polis, den andre som klubbmanager levandes i ett ständigt rus av droger och alkohol. När ryska maffian entrar scenen blir klyftan mellan far (även han polis), bror och son ännu större. Bobby - nattklubbs managern - har vänt familjen ryggen och går under sin mors efternamn. Ingen i hans kretsar vet om hans band till polisen. När så ryska maffian slår till mot hans bror, Joe, tvingas Bobby att välja sida.
Snart sätter ryssarna även en prislapp på Bobbys fars huvud.

Den här filmen vände på ett sätt jag inte väntat mig. Jag var övertygad om att en av bröderna skulle dö halvvägs genomm filmen. Jag såg svek.. och det hade jag visserligen rätt i. Men jag kunde inte förutse vad vändningarna i handlingen skulle leda fram till. Jag var beredd att se ytterligare en historia om en familj som slitits itu på grund av skilda värderingar. Jag såg framför mig hur den festande brodern gick ned sig djupare och sjupare i träsket, i bekantskaper med maffia och andra kriminella. Men det var inte den historien jag fick se, det var inte vad detta handlade om. Blod är tjockare än vatten.

We Own the Night är en bra film, inte fantastisk men ändå en bra polisrulle. Du rycks med och hejjar på de goda.

Regisserad av Chris Weitz , baserad på böckerna av Philip Pullman. The Golden Compass är Oskarsnominerad i 2 kategorier och har ytterligare 12 nomineringar för andra priser.

Gillar man fantasy/äventyr så passar den här filmen bra, högt tempo och kast i handlingen håller dig som tittare intresserad. Även om jag tycker att filmen i sig kunde byggts upp bättre från grunden. Som den är börjar den mitt i viktiga detaljer förklaras dåligt eller inte alls. Ta exemplet "dust" - vi förstår att det är viktigt att det fyller någon slags funktion, men det gås aldrig djupare in på ämnet. Kanske är det meningen att vi ska undra tills nästa film ? (nu vet jag inte säkert om det ens blir fler filmer, men med tanke på att det finns fler böcker och kanske främst - med tanke på att det var så mycket som lämnades öppet i denna film, kanske vi kan anta att det kommer uppföljare?) Om det nu kommer någon sådan.

Dåligt grundad och mycket kast mellan handligen. Men, ändock, en underhållande film. Inte fullt så spektakulär eller vacker som jag hade väntat mig, kanske är mina krav för höga? Får i alla fall säga att den är värd att se. Men förvänta er inte allt för mycket. Då blir du besviken. Ett öppet sinne, ett öga för detaljer, så har du en underhållande stund i din bekväma röda biofåtölj - fast jag skulle rekommendera att än hellre se den hemma, nedkrupen under en tjock, varm filt - en varm kopp chocklad, en regning trist ruggig dag.

All you need is love, love, love... En film regisserad av Julie Taymor, släppt i USA hösten 2007. Golden Globe nominerad. På imdb.com kan man läsa att regissören använde sig utav 30 Beatles sånger som bas för sitt manus som täcker händelser från 1963 till 1969. I filmen blir dock de 7 åren 2.

Detta är en film som satte ett stort leende på mina läppar och fick mig att må riktigt bra. Jag är inte mycket för musikaler, har inte sett allt för många och är ingen fantast utav genren. Utav alla de musikaler jag har sett är detta lätt den bästa. 10 minuter in i filmen, eller kanske ännu tidigare...visste jag att jag skulle älska hela filmen. Visuellt sett var det något av en explosion av intryck emellanåt, mycket vackra scener och underbar musik. Detta är en film som är värd att se igen och igen, kanske något att ta fram en deppig dag för att pigga upp sig själv? För den lyfter dig, även om du inte gillar Beatles mycket så kommer du nog tycka om den. Det är nästan omöjligt att se den utan att glatt sjunga med i alla välbekanta texter, med ett stort leende på läpparna.

Förvänta dig dock inte en särskilt djup film, åtminstone inte när det gäller dialog och karaktärer. Visuellt är den som sagt ett konstverk i sig. Det är såhär jag vill se musikaler.

Musiken stannar med dig långt efter att filmen är slut, den lämnar en varm härlig känsla innombords - även om jag satt och önskade att den aldrig skulle ta slut.

In Sweden we have this ridiculous tradition of translating movie titles into a, preferably. silly and completely unrelated description of what the movie is about. Say a movie like Tarzan, should in this manner, be called "The boy who lived in the djungle with bears and tigers" - just to make sure that the people going to the movies actually understands what the movie they are about to see is really about. I understand that this is all because Swedish Filmindustry (SF) and their idea how things should be. I have a number of possible reasons as to why it is as it is, I shall list them below one after the other.

1) They are afraid that people wont go see foreign movies if they do not understand the title.
2) They assume that people are as lazy and illiterate that they can't pick up a dictionary and look the title up themselves.
3) For some reason they belive that the ridiculous Swedish titles sounds better than the original title.
4) They are trying, in some weird twisted way, to "preserve" the swedish language .
5) They deny the fact that most swedes are rather well educated in the english language and probably atleast one or several other languages aswell.
6) They fail to see the way a translation of a title in many way ruins the meaning that was originally intended when naming the movie.

I can go on for quite a few more points in the same fashion but I belive it is rather pointless to do such. What gets me is that us swedes like to see ourselves and our people as so enlighted and open - so ahead and up to speed with developement and the rest of the world. We pride ourselves with our education, we have most if not every household connected to the internet and we are aware of what is going on in the world around us. And still there's this need to slaughter foreign movie titles and replace them with (I have no idea who thinks them up) these worthless translations. There seems to be a difference in how media and culture is looked upon. CD titles are not translated, tracks on a cd aren't translated either. Because that would be in conflict with the artistic idea of the album, it would mess up the whole thing of the CD. So why do we do it to movies? It is one thing to have subtitles for movies - for those who aren't very good in following spoken english. But the title is in print, it is the first contact we have with a movie and it says alot about what we can expect and there is probably, in most cases, alot of thought put behind naming a movie.

So, I say, it it about time that swedish filmindustry - or whoever deals with these things - stop slaughtering movietitles and work to preserve the original idea and thought of the movie and its title. Thank you.

För alla er som funderar på att gå på bio ikväll skulle jag vilja nämna Golden Globe nominerade Atonement.
Filmen är regisserad av Joe Wright och baserad på en roman av Ian McEvan, den har Sverige premiär idag. Personligen har jag sett den två gånger redan och rekommenderar alla att se den och gärna se den fler gånger då så mycket utav handlingen uppenbaras andra gången du ser den.

Atonement är en vacker film, en magisk berättelse om två systrar - Briony och Cecilia - och hushållerskans son Robbie. Den är ett triangeldrama med obesvarad och besvarad kärlek. Svartsjuka som leder till förlorad kärlek, krossad framtid och evig ånger. En ung flicka, Briony, blir under årets varmaste dag vittne till en rad incidenter som i hennes hjärna kopplas samman till att få en helt annan betydelse än i verkligheten. Tidigare samma dag har hon debuterat som författarinna med en pjäs, författad i ära till storebrodern som återvänder hem. Briony är begåvad med en enorm fantasi och nyfikenhet, av missvisad lojalitet och svartsjuka pekar hon ut Robbie som gärningsman i en våldtäckt utav en ung flicka på besök hos familjen. Detta misstag kommer förfölja Briony till hennes död och förändrar för alltid Robbie och Cecilias liv. Alla planer för framtiden, den nyligen uppblossade kärleken - som länge funnits där men aldrig tagit fysisk form - slås i kras likt den dyrbara vasen vid fontänen. Vad som följer efter detta, Robbies deal för att slippa stanna i fängelse och istället gå med i armen och ut i kriget mot nazisterna, Cecilias arbete som sjuksköterska, Brionys botgörelse och hennes försök att gå i systernsfotspår.. Briony är huvudpersonen i denna film, hennes ångest, hennes insikt efter insikt om vad hon gjort och vad konsekvenserna utav detta blivit för de två personer hon älskat mest.

Som sjuksköterska förlorar Briony sig själv, hon tvingas glömma sig själv som Briony och blir "Nurse Tallis". En mycket rörande scen är den då hon tröstar den franske soldaten. Stannar hos honom, vakar och talar lugnande med honom. Mycket starkt och välgjort, precis som resten utav filmen.

Briony fortsätter sitt skrivande och dröjer sig kvar vid sig själv som en liten flicka, tittandes ut genom fönstret ? vittne till något hon själv inte förstår. Sin största insikt gör Briony när hon ser barndomsvännen Lola gifta sig. Det är nämligen mannen hon gifter sig med, som flera år tidigare våldtog Lola (flickan på besök den varma sommar dagen). Det är för denne mans skull och Brionys fantasi som Robbie hamnar i fängelse och sedemera i armen.

Utan att förstöra slutet allt för mycket kan det sägas att Briony växer upp till insikt. Hon behåller mycket av sin fantasi och det är genom den hon försonas med sin syster, Robbie och livet. Och slutet förvånar, även om det förklarar mycket, så är det långt ifrån vad jag och säkert många andra kunnat väntat sig. Samtidigt som det är otroligt vackert och temen ?poetisk rättvisa? kommer till sin rätt att använda här.

Atonement är en mycket vacker film med välskrivet manus och väldigt målande bildspråk. Den gränsar till förtvivlan men det vackra bryter av mot det mörka och lämnar hopp om mänskligheten. Rekommenderar den varmt till alla filmintresserade och hoppas att jag inte förstört för mycket utav handlingen.

 

Atonement är en mörk och tragisk film som ändå lyckas att inte bli alltför tung eller pretantiös. Den visar i ögonblick hur livet kunnat vara annorlunda, om bara.
Som titeln antyder handlar det om försoning, om att göra det man gjort fel rätt. Andra delen av filmen handlar i mångt och mycket om Brionys försök att ställa allt tillrätta